Jobbavdraget och oppositionen

Oppositionen går nu till storms mot alliansregeringens skattesänkning i form av jobbavdraget som alla arbetstagare kunde ta del av via lönebeskedet 25 januari. De försöker i olika forum slå fast att i synnerhet moderaterna struntar i låginkomsttagarna. Det är att välja en debattnivå som varken imponerar eller beskriver verkligheten på ett korrekt sätt.

Jobbavdraget ger som allra mest procentuellt sett just till låginkomsttagare, det kan inte ens oppositionen blunda för, även om de inte anser att de är värda det. Med alliansregeringens politik får människor nämligen mer betalt för det arbete som de utför. Att den nya politiken krävt en del tuffa reformer stämmer, men det är ingen tvekan om alla delar sammantaget kraftfullt kommer att försöka bryta med det stora utanförskapet.

En metallarbetare får med jobbavdraget närmare 800 kronor mer i plånboken. En undersjuksköterska i Gävle med en inkomst på 21 400 kronor får genom jobbavdraget över 700 kronor över varje månad. Även efter att exempelvis avgiften till a-kassan är betald får hon eller han ändå över 400 kronor mer i plånboken. Och en normal LO-familj får 1 000 kronor mer över varje månad. Att det ska löna sig bättre att arbeta och att kunna leva på sin lön är en linje som jag tror applåderas av många, till och med kanske av väljare som röstat på något av partierna i oppositionen.

Utvecklingen i Sverige har sedan år 1994, då vänsterblocket återfick regeringsmakten, lett till att klyftorna har ökat och att andelen människor som betecknas som fattiga i vårt land aldrig varit större. Samtidigt har i synnerhet socialdemokraterna och vänsterpartiet fullständigt övergett arbetslinjen. Ensamstående kvinnor med barn har drabbats hårdast av vänsterns politik. Varför förvägrar de ensamstående kvinnor jobbavdraget som på allvar kommer att göra vardagen lite enklare? Allt medan utländska forskare kunnat verka i Sverige skattefritt har svenska låginkomsttagare tvingats vända på slantarna varje månad. Genom jobbavdraget utökar vi i stället handlingsfriheten för att de som tjänar minst ska kunna känna att de räcker till även efter att skatten är betald.


Tolv års politisk tomgång har bidragit till att arbetslösheten skjutit i höjden och eftersom Gävleborg är särskilt drabbat av utanförskapet välkomnar jag alliansregeringens jobbpolitik. Det märkliga är att oppositionen inte tycks vilja inse att de själva varit med om att göra de dramatiska nedskärningarna som försämrat för de människor som tjänar minst och som är i störst behov av större marginaler i vardagen. Samtidigt som man sänkt skatten mest för höginkomsttagare. Ibland är lättare att ta till retorik i stället för att beskriva verkligheten, men jag tror de flesta lyssnar mer på vad lönebeskedet visade den 25 januari än vad oppositionen försöker slå fast.