FRA-omröstningen

Min mailbox är full av personer som vill att jag röstar nej till förslaget om FRA:s signalspaning. MUF:s ordförande Niklas Wykman har pekat ut mig och ett antal andra ledamöter specifikt som svikare om vi inte röstar nej. Journalister ringer konstant. Åt precis lunch med Timbros kloka VD Maria Rankka och hennes budskap var detsamma. Så hur tänker jag rösta vid voteringen nästa onsdag?

Jag har från början varit en av dem som ställt mig kritisk till utformningen av detta förslag. Inte om att en signalspaning är nödvändig för att motverka framtida terrorattacker men däremot om hur verksamheten ska regleras. Diskussionen har varit lång inom mitt parti och till viss del har mina och andras önskemål om bättre skydd för den personliga integriteten blivit tillgodosedda. Det är bra.

Jag en vän av den personliga integriteten och just därför är det också glädjande att så många kommer från rätt håll i sin kritik av detta förslag. Men jag delar inte kritiken till fullo som ibland både bygger på missuppfattningar och en naiv syn på hur underrättelseverksamhet bedrivs.

Detta förslag handlar om att göra en avvägning mellan viktiga och till viss del motstridiga intressen. Den avgörande frågan är om Sverige behöver bedriva denna typ av signalspaning och om det föreligger några hot mot Sverige. Något direkt militärt hot föreligger inte men det finns faktiskt både direkta och indirekta hot om att skada vitala svenska intressen. Det kan handla om andra stater, men också om terroristgrupper eller organiserad brottslighet.

Jag menar att Sverige ska bedriva en signalspaning och därför kommer jag att rösta ja i enlighet med majoriteten i försvarsutskottet. Det stämmer att jag hade önskat ett bättre förslag än det som ligger på bordet, men jag är inte beredd att avslå det.

Min riksdagskollega Gustav Blix beskriver sitt besked med följande argumentation som jag delar:

Försvarets radioanstalt (FRA) har sedan mycket lång tid ägnat sig åt signalspaning
för att kunna få en bild av vilka yttre militära hot som finns mot Sverige. Under andra världskriget och kalla krigets mest hotfulla period betydde signalspaningen oerhört mycket för att ge kunskap om hur hotbilden mot Sverige såg ut.

Däremot är det tyvärr så att den verksamhet som FRA hittills har bedrivit INTE har varit tillräckligt lagreglerad, den har INTE haft den insyn den borde ha och den har INTE haft de mot ingrepp i den personliga integriteten som jag som lagstiftare anser att den ska ha. Detta gör vi nu någonting åt!

För första gången sker en verklig reglering i lag hur verksamheten ska bedrivas. För första gången förtydligas vikten av förhandsprövning innan spaning sker. Till det tillför vi nu flera skydd för den personliga integriteten genom att ge insyn och rätt att stoppa verksamheten till en särskild myndighet. Detta är bra och mycket bättre än hur läget är idag.

Men genom den tekniska utvecklingen har situationen förändrats. Radiotrafiken i etern där FRA tidigare spanat spelar allt mindre roll och allt mer av kommunikationen över gränserna går inte minst i trådbunden trafik. Detta gör att Sverige liksom andra länder hamnar i ett vägval: antingen anpassar man sin omvärldsbevakning genom att man följer teknikutvecklingen eller så lägger man ner verksamheten. Att fortsätta som förut vore ohållbart.

Ska man då fortsätta använda signalspaning så måste man anpassa tekniken. Men ska vi använda signalspaning då överhuvudtaget? Är detta ingrepp i den personliga integriteten motiverat i jämförelse med andra viktiga intressen som vi som lagstiftare har att väga av mot?

För ett år sedan var jag med om att rösta för det lagstiftningspaket som vi nu diskuterar. Efter att ha varit vilande i ett år ska vi nu i nästa vecka ta ställning till det ännu en gång. Det som nu ligger på riksdagens bord är ett lagpaket som förändrats (och förbättrats!) på avgörande punkter jämfört med det förslag som den förra socialdemokratiska regeringen arbetade med. I gårdagens DN kunde vi alla läsa en annons mot FRA-förslaget med citat ur yttranden från olika viktiga instanser. Men dessa recenserade i huvudsak ett tidigare förslag – inte den propp vi nu tar ställning till.

Som jag ser det så innebär de förändringar som nu föreslås sammantaget ändå en förbättring. Lagen innehåller flera regler till skydd för den enskildes integritet. Det blir tydligare när signalspaning får ske. Det införs ett särskilt tillståndsförfarande när det gäller myndigheternas inriktningar, myndigheterna kan inte själva bestämma vad de ska spana efter. Det införs också tydligare regler om hur rapportering ska ske och när uppgifter ska förstöras. Likaså införs en särskild ordning för att kontrollera att spaningen verkligen sker i enlighet med lagen och
att uppgifterna verkligen förstörs i efterhand. Förslaget betyder dessutom att det inrättas ett integritetsskyddsråd, något som inte funnits under alla de decennier som FRA signalspanat hittills.

Men precis som när samhället bestämmer sig för att t ex övervaka brottsmisstänka medborgare så måste det ske en avvägning gentemot den personliga integriteten. Det måste finnas mycket starka säkerhetsspärrar så att man ser till att omvärldsbevakningen bara bedrivs inom strikt uppställda ramar.

Samma frågeställning gäller andra övervakningsmetoder som vårt samhälle använder som också anses kränka integriteten. Dit hör polisövervakning, telefonavlyssning och ideoövervakning m fl. Skillnaden mellan signalspaning och dessa metoder är då VÄSENTLIG! De polisiära ingreppen riktar sig mot enstaka personer eller grupper som misstänks planera eller ha genomfört brottsliga handlingar. Signalspaning får enligt den nya lagen INTE inriktas på enskilda personer eller grupper! Detta till följd av en AVGÖRANDE AVGRÄNSNING i FRA-lagen – nämligen svaret på frågan – vad får man spana efter?

Enligt lag blir det nu OLAGLIGT för FRA att spana (eller som det heter i facktermer rikta in sökbegreppen) mot en enskild person om det inte är av synnerligen vikt för verksamheten. Dessutom blir det OLAGLIGT att spana mot svenskar eller svenska förhållanden. Signalspaningen får enligt förslaget bara rikta sig mot utländska förhållanden och ska bara vara tillåten när det gäller kommunikation som går över Sveriges gräns. Även om en kommunikation (t ex ett e-mejl) rent tekniskt passerar Sveriges gränser så får man INTE spana mot den om både avsändaren och mottagaren finns i Sverige. Den kommunikationen ska FÖRSTÖRAS.

Sen är det viktigt att vara TYDLIG med att detta handlar om omvärldsbevakning genom signalspaning och inte polisverksamhet inriktad på att förhindra eller utreda brott. Den gränsen blir tydligare med den lagreglering som vi nu genomför. Gränsdragningen
mellan försvarsunderrättelseverksamheten och den brottsbekämpande verksamheten måste vara helt klar. Tvångsmedel och annat utövande av polisbefogenheter som riktas mot enskilda individer – t ex medlemmarna i ett kriminellt MC-gäng – ska bara kunna utföras av polisen och andra brottsbekämpande myndigheter, t ex SÄPO. Det ska INTE finnas någon möjlighet att KRINGGÅ de lagar som skyddar den enskildes personliga integritet vid brottsbekämpande arbete genom att t ex anlita hjälp från FRA.

Så på dessa väsentliga punkter blir skyddet för den personliga integriteten bättre med morgondagens lagstiftning än med dagens, men där det samtidigt sker två väsentliga förändringar:

1. Vad man tekniskt kan omvärldsbevaka genom signalspaning anpassas till där trafiken finns, dvs. i tråd och inte i etern. Detta är nödvändigt om vi överhuvudtaget ska ha någon spaning, annars kan vi i stort lägga ner verksamheten. Det gör att vi blir mer sårbara mot allvarliga yttre hot som t ex internationell terrorism eller möjliga militära hot (t ex den nu pågående upprustningen i Ryssland).

2. Omvärldsbevakningen genom signalspaning breddas till att inte bara titta på yttre militära hot till yttre hot. Även om det finns anledning att följa upprustningen i Ryssland noga så sker den från en nivå där Ryssland inte har någon som helst kapacitet att inom överskådlig tid rikta ett allvarligt militärt angrepp mot Sverige, även om viljan mot all förmodan skulle finnas. Men det finns andra hot mot Sverige, svenskar och vitala svenska intressen som vi bör hålla ögonen på t ex internationell brottslighet och terrorism.

Men det är inte främst detta debatten handlar om. Utan den vanligaste invändningen är att vi aldrig kan lita på staten. Storebror kommer alltid att försöka veta mer och ser lättvindigt på den personliga integriteten. OM det är så i dagens eller morgondagens Sverige så har vi ett mycket allvarligt problem. Men det problemet hjälps inte av att vi skulle ha ännu striktare krav. För staten skulle strunta lagens krav, oavsett hur strikta de vore.

De hot som oftast målas upp i de mejl jag får handlar om vad som skulle hända om FRA och andra myndigheter skulle BRYTA MOT LAGEN som vi nu har att stifta. Men om det är så att statens myndigheter är beredd att bortse från eller kränka de lagar som riksdagen stiftar – då hjälper det ju inte att vi stiftar ännu hårdare regler eller röstar NEJ till det förslag som nu ligger på bordet! Eller?

Historien visar att när staten bryter mot sina egna lagar och regler så krävs det modiga män och kvinnor – ofta politiker, journalister eller tjänstemän – som gör sin plikt och AVSLÖJAR EVENTUELLA ÖVERTRAMP ELLER ÖVERGREPP: Så var det med IB-affären och andra övergrepp i svensk historia. Jag är övertygad och förhoppningsfull om att så kommer ske även framöver."