Skillnad på jobbpolitik

Före valet i juni 2006 befann sig hela 1 693 000 personer i utanförskap. Utåt sett såg arbetslöshetsstatistiken bra ut, men i verkligheten var många arbetslösa fast i ett evigt kretslopp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Den dåvarande regeringen satsade bland annat på friåret med grundidén att dela på befintliga jobb – inte skapa fler jobb.

Mot detta har sedan maktskiftet alliansen stått enad. Under de senaste tre åren har vi bland annat sänkt arbetsgivaravgifterna, förtydligat a-kassans roll som omställningsförsäkring och sänkt skatterna för låg- och medelinkomsttagarna.

På grund av den rådande finanskrisen är arbetslösheten hög men trots allt var utanförskapet lägre i september i år jämfört med september 2006. Det beror inte minst på att 100 000 personer har gått från sjukskrivning och förtidspension till arbete. Vi är på rätt väg. Men vilken väg väljer de rödgröna i sina alternativa budgetförslag? Ja, de ligger i samma gamla vänsterfil som tidigare. De vill höja a-kassan för dem som tjänar mest och säger nej till skattesänkningar för dem som tjänar minst. Det gör det mindre lönsamt att arbeta, vilket bidrar till att arbetslösheten biter sig fast när krisen bedarrar.

Socialdemokraterna säger vidare nej till regeringens sänkning av arbetsgivaravgifterna för unga. Detta innebär i praktiken, om Socialdemokraterna kommer till makten, att en ungdomsskatt införs på 10 miljarder kronor, vilket kraftigt minskar ungdomarnas möjlighet att få ett jobb.

Från Miljöpartiets sida dammar man i sitt budgetalternativ av det gamla friårsförslaget, nu omförpackat till företagsvikariat. Grunden är densamma som förut; de anser att det finns ett visst antal jobb och dem ska vi dela på. Följden blir att antalet arbetade timmar minskar och därmed skatteintäkterna.

Vänsterpartiet vill att en extra straffbeskattning på arbetsgivaravgifter införs om det är visstidsanställningar. Ett förslag som skulle slå hårt mot särskilt ungdomar eftersom visstidsanställningar ofta brukar fungera som det första jobbet in på arbetsmarknaden.

Avslutningsvis har finansdepartementet nyligen beräknat att oppositionens politik skulle medföra både högre arbetslöshet och lägre skatteintäkter, och därmed varit ett hot mot välfärden. Det kan handla om så mycket som 100 000 färre jobb på lång sikt. Så blir det om man inte kan lyfta sig ur sina gamla trötta hjulspår.