Nåddes precis av att beskedet att Sofia Appelgren ger upp och säljer sin salladsbar. Det beklagar jag och alla vi som tror att Sverige behöver fler unga som vågar satsa på att starta företag och anställer.
Krav på schyssta villkor är bra. Tvång på kollektivavtal, trots schyssta villkor, är mindre bra.
Idag har jag haft möte med partiombudsman Jörgen Engvall, riksdagskollegan Margaretha B Kjellin och hoforsmoderaten Ziita Eriksson. Vi har gått igenom den nya organisationen för länsförbundet som just nu är ute på remiss hos föreningarna. Det känns bra att arbetet med att sätta organisationen inför valrörelsen 2010 redan är igång.
Det snöade ordentligt i Gävle idag vilket jag fick känna på när jag gick till Arbetarbladet för en intervju om förändringarna i a-kassan. Jag har en stor förståelse för att många känner oro inför förändringarna, det är rätt naturligt. Det finns även alltid undantag eller personer som hamnar i kläm mellan våra system. Ett exempel är Rose-Marie Ekström som AB rapporterade om idag. Hon har förlorat sin sjukersättning och uppfyller inte nu arbetsvillkoret i arbetslöshetsförsäkringen vilket påverkar hennes situation dramatiskt. Morgondagens AB kommer givetvis att följa upp hennes situationen vilket till stor del styrde intervjun med AB-journalisten Anders Eklind. Ska bli spännande att läsa intervjun i morgondagens tidning där jag hoppas att även andra områden av vår politik redovisas. Ibland ges en bild av att det enda alliansregeringen gör är att förändra a-kassan. Satsningar på välfärdens kärnområden, jobbavdrag och nystartsjobb är inte lika förekommande och där har vi inom majoriteten ett stort kommunikativ arbete framför oss.
Avslutningsvis måste jag säga att kvällspressen historier om "Svan-kvinnan" bara blir roligare för varje dag. Bilden av henne som en galen kvinna med en lägenhet full av svanar utvecklas nu till att hon snart är hjälte för sitt arbete med att rädda svanar...själv är jag mest rädd för svanar....
Efter Riksdagsinternatet blev det äntligen hemresa till Gävle i fredags. På kvällen träffade jag minglande moderater från sju län på CH. Jag blir så stolt när jag hör hur våra kommunal- och landstingspolitiker driver på för att de statsbidrag som alliansregeringen bidrar med verkligen skall resultera i en utveckling av skolan, sjukvården och äldre omsorgen. Visserligen sitter vi fortfarande i opposition på några orter och regioner men visst går det att skjuta sossarna framför sig iaf.
På lördagen var det regionskonferens och då kom ett flertal av våra främsta företrädare för att utbilda inom ett flertal politiska områden. Statsministern inledde dagen och därefter följde seminarier. Tyvärr fick jag kasta mig iväg från konferensen och åka till Stockholm igen för ett möte på eftermiddag. Hade planerat att bara ta det lugnt på kvällen men ibland styr man inte över sin agenda (känns mer och mer så nu förtiden...).
Oppositionen går nu till storms mot alliansregeringens skattesänkning i form av jobbavdraget som alla arbetstagare kunde ta del av via lönebeskedet 25 januari. De försöker i olika forum slå fast att i synnerhet moderaterna struntar i låginkomsttagarna. Det är att välja en debattnivå som varken imponerar eller beskriver verkligheten på ett korrekt sätt.
Jobbavdraget ger som allra mest procentuellt sett just till låginkomsttagare, det kan inte ens oppositionen blunda för, även om de inte anser att de är värda det. Med alliansregeringens politik får människor nämligen mer betalt för det arbete som de utför. Att den nya politiken krävt en del tuffa reformer stämmer, men det är ingen tvekan om alla delar sammantaget kraftfullt kommer att försöka bryta med det stora utanförskapet.
En metallarbetare får med jobbavdraget närmare 800 kronor mer i plånboken. En undersjuksköterska i Gävle med en inkomst på 21 400 kronor får genom jobbavdraget över 700 kronor över varje månad. Även efter att exempelvis avgiften till a-kassan är betald får hon eller han ändå över 400 kronor mer i plånboken. Och en normal LO-familj får 1 000 kronor mer över varje månad. Att det ska löna sig bättre att arbeta och att kunna leva på sin lön är en linje som jag tror applåderas av många, till och med kanske av väljare som röstat på något av partierna i oppositionen.
Utvecklingen i Sverige har sedan år 1994, då vänsterblocket återfick regeringsmakten, lett till att klyftorna har ökat och att andelen människor som betecknas som fattiga i vårt land aldrig varit större. Samtidigt har i synnerhet socialdemokraterna och vänsterpartiet fullständigt övergett arbetslinjen. Ensamstående kvinnor med barn har drabbats hårdast av vänsterns politik. Varför förvägrar de ensamstående kvinnor jobbavdraget som på allvar kommer att göra vardagen lite enklare? Allt medan utländska forskare kunnat verka i Sverige skattefritt har svenska låginkomsttagare tvingats vända på slantarna varje månad. Genom jobbavdraget utökar vi i stället handlingsfriheten för att de som tjänar minst ska kunna känna att de räcker till även efter att skatten är betald.
Tolv års politisk tomgång har bidragit till att arbetslösheten skjutit i höjden och eftersom Gävleborg är särskilt drabbat av utanförskapet välkomnar jag alliansregeringens jobbpolitik. Det märkliga är att oppositionen inte tycks vilja inse att de själva varit med om att göra de dramatiska nedskärningarna som försämrat för de människor som tjänar minst och som är i störst behov av större marginaler i vardagen. Samtidigt som man sänkt skatten mest för höginkomsttagare. Ibland är lättare att ta till retorik i stället för att beskriva verkligheten, men jag tror de flesta lyssnar mer på vad lönebeskedet visade den 25 januari än vad oppositionen försöker slå fast.
